Kapitel 3. Bildspråk

Ordbilledet er skriftsprogets baggrundsmusik

 Bildspråket är skriftspråkets bakgrundsmusik

Hur låter en fiol?

Hur ser färgen röd ut?

Hur känns det att bli kittlad?

Frågor som vi utan vidare kan svara på. En tomat smakar – som en tomat. En fiol låter som – en fiol. Färgen röd – är röd. Det känns roligt att bli kittlad. Tekniskt sett är dessa förklaringar tautologier. En tautologi förklarar sitt objekt med att hänvisa till det. En tomat är en tomat.

Förklaringar som inte tillför något mer än det vi redan vet.

Men om vi förbjuder oss själva att använda tautologier, vad händer då? För hur smakar en tomat? Hur lyder en fiol? När vi föreställer oss tomatens smak eller fiolens ljud, är vi fyllda av föreställningar om tomatsmak och fiolljud. Vi kan höra fiolens ljud, utan ett ögonblicks tvivel. Men varför kan vi inte förklara det lika enkelt?

Språket blir förläget

Det är en svår uppgift att beskriva vad vi vet men inte kan förklara.

Genvägen till detta är bildspråket.

Vi använder bilder till att beskriva det vi vet, men inte kan förklara.

Bildspråket är därför något centralt inom skrivkonsten.

Det som bestämmer läsarens syn på det som skildras. När R. Chandler skriver ”hennes blick var djup som botten på ett kaffefat” eller ”Han hade ett ansikte som en kollapsad lunga” förstår vi det som beskrivs nästan fullt ut. Författarens kunskap, humor och djup återges i bildspråkets originalitet.

Det originella bildspråkets motpol är klichén.

Vi förbjuder oss själva klichéer och ska nu arbeta med bildspråk.


Rulla till toppen