Kapitel 2. Regler och uttryck

Om regler

 

Vi skriver. Människor skriver. När vi skriver, använder vi ord och meningar. Att kunna skriva, är – efter att kunna tala – det mest fundamentala skolan ger eleven. Vi ska kunna tala och skriva.

Språket har alltid ett mål utöver sig själv.

Språket styrs av en uppsättning regler, och språket har ett mål; det speciella vi vill uppnå med vårt språkbruk. Dessa två sidor av språket är sammanvävda.

Målet bestämmer medlet.

I skolan lärde vi oss att skriva för hand, därefter att skriva rapporter och med mera. Vi är uppvuxna med ett rationellt, instrumentalt förhållande till språket. Utöver grammatikreglerna, har vi regler för olika texter. Till exempel artiklar, avhandlingar, läkarjournaler och så vidare.

Överallt där det finns språk, finns också regler för användningen av det.

Den goda tonen, artighetsfraserna, konversationen runt middagsbordet, samtalet med svärföräldrarna. Överallt finns det regler för vår användning av språket.

Uttryck

Det är annorlunda för författaren. För författaren är språket – i första omgången – ett mål i sig själv. Språket är sitt eget mål. Den uppgiften vi satt för oss här, den uppgiften alla konstnärer i alla tider har gett sig själv, är försöket att förena språk och person. Kort sagt:

Att hitta sitt personliga uttryck

Man bör identifiera sitt eget språk, och hitta en samklang mellan språk och uttryck. Detta är konstnärens första och svåraste uppgift. För det första för att det inte kan läras ut, utan – i bästa fall – uppstår i samspelet mellan språket och den person som använder det. I denna uppgift är syftet att försöka vara lyhörd för oss själva, och lyssna till vad vi skriver

Fantasin och förmågan att visualisera, det vill säga att föreställa sig någon levande, är nödvändiga verktyg för författaren.


Rulla till toppen